Hantering av hund hos veterinären och vid vårdåtgärder
En dag uppstod en diskussion på vår klinik om hur vi på ett klokt sätt kan ingripa när vi ser att en hundägare hanterar sin hund på ett olämpligt sätt. Det verkar som om receptionen ibland bevittnar sådana situationer. Det är en ganska känslig situation, särskilt om det finns andra människor i väntrummet – samtidigt som vi inte vill riskera relationen med kunden. Att inte reagera är dock också etiskt tveksamt? Veterinärer och djurvårdare måste alltid vara djurets försvarare.
Ett veterinärbesök är i sig en skrämmande situation för många hundar, och det blir inte lättare om ägaren också är stressad och orolig för sitt husdjur. Alla hundar är heller inte lätta att kontrollera i sociala situationer – vare sig det beror på rasens egenskaper eller individuella drag. Det är inget att skämmas för att erkänna detta; på djurkliniken uppskattar vi ärlighet och försöker tillsammans hitta en lösning, om hunden till exempel inte alls tolererar andra hundar i närheten, skäller på allt, eller är rädd för olika underlag (som golvet).
Om väntrummet är besvärligt för din hund kan det vara helt okej att vänta i bilen. Du kan få ett samtal eller en vink vid dörren när ”vägen är fri”.
Tänk också på att oväntade situationer kan uppstå i väntrummet; någon kan tappa kopplet till sitt husdjur, vilket leder till en oväntad kontakt. Plötsligt kan en 60 kilo tung, aggressiv rottweiler rusa ut ur veterinärens rum – en hund som råkar avsky just din svarta hund. Med andra ord: låt inte hunden ströva fritt i en lång flexikoppel i väntrummet. Även kattägare uppskattar att hundar hålls under kontroll (om de inte har ett eget väntrum, vilket vore önskvärt).
Att strypa en hund, klämma den på kinderna eller använda någon annan form av fysisk smärtsam tvångshantering under väntetider eller vårdåtgärder är varken rätt eller vettigt. Jag skulle säga att det inte är det i några andra situationer heller – och det främjar definitivt inte relationen mellan hunden och den som håller fast den eller hundens förtroende för rättvis hantering.
Vid vård- och undersökningstillfällen kan en munkorg användas, och det är enbart rimligt. Arbetsgivarens skyldighet är att säkerställa arbetssäkerheten, och det kan till och med finnas bestämmelser om användning av munkorg. Att vänja hunden vid munkorgen i förväg skulle alltså inte vara någon dum idé? (Det finns till och med videor på nätet om hur man kan träna hunden till det).
Hos veterinären kan det vara nödvändigt att orsaka smärta för att lokalisera smärtans källa eller till exempel vid injektioner. DOCK går injektioner, blodprovstagning och liknande ofta bra om hunden får tid, lugnas, beröms och får förklarat för sig vad som händer. Ofta kan veterinärer och djursjukvårdare till och med ta blodprov på sina egna hundar utan någon som håller fast dem. När det finns en grundläggande tillit till hunden fungerar situationen vanligtvis bra genom lugn och bestämd kommunikation.
När det gäller rädda och blyga hundar gynnas alla av att hunden inte omedelbart lyfts upp på bordet i undersökningsrummet och ”behandlas”, utan att den istället får tid att bekanta sig med platsen, eventuellt nosa på veterinären och slappna av. När det gäller en extremt rädd eller mycket aggressiv patient är det naturligtvis klokast att utföra ingreppen under sedering – dåliga erfarenheter förvärrar bara situationen varje gång.
Om hunden är stressad vid veterinärbesök kan den också tränas och vänjas vid det. Du kan fråga kliniken om du får komma in i väntrummet då och då, till exempel väga hunden och be receptionisten ge den en godbit eller klappa den, så att den blir mer avslappnad i framtiden. Vissa hundklubbar har även haft valpkurser där en del av träningen har varit att bekanta sig med veterinärbesök – inte en dum idé alls.
En hund som trimmas är troligen van vid att lyftas upp på bordet, vilket underlättar på kliniken. Då slipper man vänta i tio minuter medan ägaren försöker locka upp Pate på bordet, varpå han genast hoppar ner igen och jakten börjar om.
Om hunden har blivit sederad eller sövd, kom ihåg att den kanske inte är sig själv på upp till ett halvt dygn. Bedövande medel kan försämra hundens sinnen, göra den lättskrämd och mer oberäknelig – eller så kan den ”se små gubbar”, må illa osv., vilket gör att den kan ha ett märkligt sinnestillstånd. Det är därför bäst att undvika att till exempel trycka ansiktet mot dess nos och pussa den för att trösta. Vid bärande bör man också tänka på att hundens tänder inte är för nära ansiktet eller halsen.
En respektfull hantering av hunden är till fördel för alla 😊
