Måste hunden verkligen sederas eller sövas?

Många ingrepp kräver att hunden sederas eller sövs helt. Varje dag önskar någon hundägare att detta inte behövdes och att man kunde klara sig utan. Ofta ligger en rädsla bakom – en oro för att hunden ”inte ska vakna igen” eller en tidigare obehaglig upplevelse av sedering eller narkos.

Det är sant att varje gång vi påverkar det centrala nervsystemet och kroppens funktioner finns det alltid en viss risk. Att ingenting någonsin skulle hända är önsketänkande, och ingen kan lova det. Men i praktiken, när narkosen utförs korrekt, övervakas noggrant och man är förberedd på olika scenarier, är risken att förlora en patient extremt liten.

Sedering är en mildare form av narkos – dock används ofta samma läkemedel som vid förberedande narkosmedicinering. Sedering behövs för vissa mindre smärtsamma ingrepp (ibland i kombination med lokalbedövning), vid röntgenundersökningar eller för att överhuvudtaget kunna undersöka en mycket nervös eller aggressiv hund.

Säkerhet och övervakning vid narkos

Det finns olika typer av sederings- och narkosläkemedel. Det viktigaste är att veterinären har god kunskap om de preparat som används, vad de syftar till och hur de påverkar kroppen. Doseringen beräknas enligt specifika formler men måste också anpassas efter hundens hull (mager eller överviktig), ålder, stressnivå, tidigare erfarenheter och eventuella underliggande sjukdomar. Här har återkommande patienter en fördel: i deras journal finns ofta information om tidigare använda läkemedel, narkosövervakningsprotokoll och eventuella individuella noteringar.

Vissa läkemedel har motgift, vilket gör att effekten kan hävas när ingreppet är avslutat. Å andra sidan kan en lätt sedering efter en stor och smärtsam operation vara fördelaktig för patientens återhämtning, även om smärtlindringen har hanterats på ett så kallat multimodalt sätt, det vill säga med en kombination av olika smärtstillande läkemedel och bedövningsmetoder.

Större operationer och långvarig narkos sker idag oftast med inhalationsanestesi (t.ex. isofluran). Fördelen med denna metod är att narkosmedlet försvinner relativt snabbt ur kroppen genom utandningen, vilket ger en snabbare uppvakning. Eftersom narkosgasen intas via lungorna och även elimineras via utandning, går den snabbare ur kroppen än läkemedel som bryts ner i lever och njurar. Gasens koncentration i inandningsluften kan justeras under hela ingreppet, och om det behövs kan hundens andning assisteras. På kliniker med ventilator kan den automatiskt anpassa andningsfrekvens och volym efter patientens behov.

Övervakning under narkos

Oavsett vilken narkosmetod som används måste patienten alltid övervakas. En kunnig djurvårdare är en viktig del av säkerheten, utöver veterinären. Övervakningsutrustning används självklart, men den kan aldrig ersätta den mänskliga faktorn – maskiner är känsliga för störningar och kan vara opålitliga.

Vid narkosövervakning följs hundens puls, andningsfrekvens, kroppstemperatur, blodtryck, EKG och koldioxidhalt i utandningsluften. I början av narkosen har djursjukvårdaren ofta fullt upp med att koppla upp patienten och ställa in övervakningsapparaterna. Det viktigaste är dock att observera hunden direkt: pupillernas storlek och reflexer, andningsmönster, slemhinnornas färg, käkmuskelns spänning och andra tecken på narkosdjup.

Både sederade och narkotiserade hundar förlorar delvis sin förmåga att reglera kroppstemperaturen. Därför är det viktigt att hålla dem varma från början. Ullstrumpor, värmeunderlag och filtar är viktiga hjälpmedel. Ibland kan dock vissa läkemedel leda till ökad kroppstemperatur, och i sådana fall kan det tvärtom vara nödvändigt att kyla ner hunden (vilket är mer sällsynt).

Det är också helt normalt att andningsfrekvensen minskar under narkos. Många hundägare blir förvånade när de lägger handen framför hundens nos och märker att den andas långsammare. Därför – och av många andra skäl – är det viktigt att se till att kroppen får tillräckligt med syre. Syretillförsel via mask eller tub är en standardåtgärd vid uppvaknande ur sedering eller narkos. Hos vissa raser med kort nos (brachycefala hundar) behålls oftast andningstuben ända tills hunden är helt vaken.

Om något går fel

Som nämnts tidigare kan ingen garantera att allt alltid går exakt enligt plan. Vad händer om blodtrycket sjunker? Om hunden slutar andas? Om pulsen blir för låg? För hög? Om hjärtrytmrubbningar uppstår? Om andningskurvan ser onormal ut? Om hjärtat stannar?

Förhoppningsvis är vårdpersonalen förberedd på alla möjliga situationer. Vid planeringen av narkosen bör veterinären redan ha beräknat doserna för eventuella läkemedel som kan behövas vid komplikationer. Om något börjar ”gå snett” under narkosen finns det ofta tidiga tecken, och genom korrekt övervakning kan man justera behandlingen i tid. I början av en narkos kan det ibland krävas viss finjustering, och vid längre ingrepp kan trötthetstecken uppstå. Det är till exempel vanligt att vissa patienter andas mycket långsamt i början (vilket kan vara en effekt av vissa läkemedel). Hos äldre djur kan syreupptagningen i lungorna vara sämre, vilket ibland kräver stöd.

Ibland kan dock en akut situation uppstå, där det bästa alternativet för vårdpersonalen är att ropa ”Hjärt-lungräddning!” och snabbt mobilisera ett team på minst tre personer, ledd av en veterinär. Då måste rutiner för hjärt-lungräddning (HLR), läkemedel och åtgärder vara väl inövade. HLR inleds med hjärtkompressioner och konstgjord andning, och så snabbt som möjligt kopplas patienten till övervakningsutrustning för att kunna ge rätt behandling.

Innan narkos bör djurägaren alltid informera personalen om sin inställning till återupplivning. De få gånger jag personligen har varit med om dessa situationer har utfallet varit ungefär 50/50 – vissa hundar har räddats, andra har inte överlevt. Ofta är det redan kritiskt sjuka djur som drabbas.

Är ålder en riskfaktor?

Nej, min erfarenhet är att ålder i sig inte är en avgörande riskfaktor. Det är vanligt att hundägare säger: ”Min hund är redan 12 år, så jag vill inte göra fler tandbehandlingar på den.” Men baserat på mina 35 år i yrket kan jag säga att den 15-åriga, döva, gamla hunden med leversvikt ofta sover lugnt och stabilt under narkosen – medan den 3-åriga sporthunden kan få hjärtrytmrubbningar under en enkel kastrering.

Narkos och sedering kan idag genomföras på ett mycket säkert sätt, med god övervakning och snabb återhämtning. När jag ser en djurägare ge sin hund en sista puss på nosen och viska ”hoppas vi ses igen” innan en operation, då känner jag verkligen tyngden av mitt ansvar.